Gästbloggare: Charly

Ibland vill jag gräva ner mig i marken. Nej, jag har ingen dödslängtan, tvärtom, jag skulle vilja gräva ner mig i marken ett tag, fast jag skulle inte nöja mig med en enkel cylinderformad grop på 3m omkrets, jag skulle slå på ordentligt med ett stilrent litet kontor där nere, med ett ritbord, en kaffebryggare, några väl valda pennor, ett par stearinljus, en mikrovågsugn och ett ambiöst lager av panpizzor. Där nere skulle jag ha min så kallade "workshop" (jag får köra på det låneordet då jag i skrivande stund upplever ett förhoppningsvis temporärt hjärnsläpp i mitt neocortex).

Jag skulle gå ner dit varje kväll och rita hela nätterna ut, för att återvända till markytan vid gryning i syfte att utforska världen i jakt på nya kombinationer av form och färg, och när väl skymning vankas; sakta återvända till min underjordiska verkstad och teckna allt mina konstant uppspärrade näthinnor har sparat ner i episodminnet av mitt sporadiskt vakna hjärnkontor.

Det finns ingen gräns för vad man kan skapa med en penna, men det finns en gräns för tiden jag vill kunna skapa med pennan. Innan min livsdeadline är nådd vill jag ha åstdakommit något en förstagångstittare ska stanna upp vid och förhoppningsvis glädjas åt skapelsen lika mycket som jag gladdes åt att skapa den. Men så är jag väl relativt (om inte fullkomligt?) rädd för att glömmas bort också, att till hälften drivas av att vilja ge eftervärlden något att minnas. Är det ett uppmärksamhetsjagande "Hej, jag existerar!", eller bara ett oskyldigt "Hej,
jag illustrerar!"? Så mycket jag vill hinna skapa, möjliga ting, men också omöjliga.

Min lilla undergroundworkshop må vara en bisarr dröm, eller rent av en fulländad psykos om du nu så vill, men poängen kvarstår oavsett psykisk ohälsa eller ej: när du väl sitter med pappret och pennan är inget omöjligt, det omöjliga blir möjligt, oavsett vad du vill få/fått ner på pappret så är Du en del av pappret du nyss gjort ett avtryck på, något alldeles fantastiskt, självaste akten att få ner en del av sig själv i något så internt människor emellan som skrift och konst, det är skönhet om något, men ack så unikt för människosläktet, för när dagen allt liv på Tellus inte längre existerar minns ingen dig, allt är svart och inga ögon i universum kan bejaka det du skapat,
men det finns där trots vår bortgång, ingen ser det bara, så passa på medan vi är här och medvetna. Observera och älska möjligheten att skapa.

Jag ska ha min lilla jordkällare en dag, där jag i lugn och ro kan göra mina teckningar, vare sig syftet med det är att må bättre än någonsin, eller är för rädslan att glömmas bort, men vid närmare eftertanke är det nog rent av en fusion av de båda.

Försök nå det du vill nå, uppstår hinder som omöjliggör ett tappert försök till att bli ihågkommen när klockan inte längre tickar så kan du alltid drömma.

Som jag.

http://www.charlydesign.blogg.se